~ Astrologi ~
astrologi kommer från grekiskan, där självaste ”astron” betyder stjärnbild och ”logos” betyder lära. Men astrologin i sig är äldre än sitt grekiska namn och står för att finna långt utanför det antika Greklands räckvidd. Astronomin och astrologin var ända fram till nutid samordnade och svåra att hålla isär. Och det är först nu under de senaste århundradena kan man säga som ”man” med beslutat skilja dem åt.
Förr var de flesta astronomer även utövare inom astrologi och då till Kanske för att deras första gångs arbetsgivare troligen krävde det, och de inte hade några andra val, men ofta också för att de var övertygade om astrologins betydelse. Däremot finns nog ingen tidsbestämt skede för när alla var helt överens om astrologins faktiska sanning. Det har alltid varit frågan om olika åsikter och finna övertygelser, där alla var för, andra emot och Några hamnade någonstans mittemellan.
Ur människans perspektiv så är det ju svårt att se eller förstå hur människor överhuvudtaget kom på idén att söka efter ledtrådar till sina egna liv i något så avlägset som stjärnhimlen. Men endå något så himla fantastiskt. Och letade man efter spådom osv borde de först ha uteslutit varenda liten möjlighet närmare inpå dem? För Ingenting ligger ju längre bort än stjärnhimlen?
Men i detta perspektiv, det geocentriska, vill säga jorden som världens mittpunkt, som innehåller den troligaste förklaringen. Om jorden är alltets ”mittpunkt”, då måste rörelserna på stjärnhimlen ha någon betydelse just för jordelivet. Solens, månens och planeternas rörelser som blev budskap från gudarna, de anmälde vad som komma skulle och bildade symboliska ramverk till stora skeenden. Kometer, förmörkelser och sådana spektakulära händelser på himlen och blev förstås ännu mer alarmerande exempel på gudomlig uttryckskonst.
Vad annat kunde stjärnhimlen vara till för? om den var något som omgav oss människor? Så länge det geocentriska perspektivet dominerade var det ingen orimlig tanke att stjärnhimlen och jordelivet följdes åt.
Början
Man kan nog säga att astrologin är världens äldsta yrke. När människorna började observera stjärnhimlen och funderade över dess olika cykler och rörelser, så har man sökt efter ett samband mellan det stjärnvalvet och det jordiska. Och Ingen kunde ju vara blind för solens betydelse eller för månens samband med ebb och flod. Hur hänförande måste inte till exempel en solförmörkelse ha varit även för den allra mest uråldriga grottmänniska? Och vem undrade inte över orsaken till och framför allt meningen med månens regelbundna växlingar mellan ny och nedan?
Vi kan gott tro att en astrologi baserad på solen och månen utövades långt innan skrivkonsten gav människokulturen chansen att dokumentera sig. Och fornlämningar har visat att till exempel månens faser studerades redan för cirka 20.000 år sedan, eller tidigare. Men det är skillnad mellan att blott observera himlafenomenen och att tolka dem som inverkande på människoliv. Det äldsta hittills kända dokumentet över astrologiskt tänkande dyker inte upp förrän omkring 2400 år före Kristus. Det var den mesopotamiske kungen Sargon den gamle som formulerade en del teser om sambanden mellan företrädesvis solens och månens beteende och människornas liv: ”
Om månen är synlig på månadens första dag, så ska landet vara fridfullt och dess hjärta ska fröjda sig. Om månen omges av en mångård (halo), ska kungen härska allenarådande.”
”Om solen i nedan ser dubbelt så stor ut som den brukar, och tre av dess strålar är blåaktiga, då har landet förlorat sin kung.”
Med tiden blev dessa teser fler och mer detaljerade, och kom även att omfatta planeterna. De gällde nästan alltid rikets affärer och härskarens hälsa och välgång – på den tiden var medborgarna inte mycket värda, och man tyckte att ingen annan än kungen eller landet som helhet kunde ha något samröre med så upphöjda ting som himlakropparna. De som verkligen satte fart på astrologin var babylonierna, redan på 2000-talet före Kristus. De introducerade zodiaken och bevakade omsorgsfullt planeternas rörelser, så långt de kunde se. De planeter som ligger närmast jorden – Merkurius och Venus innanför jordens bana, Mars, Jupiter och Saturnus utanför den – går att se med blotta ögat. För babylonierna var månen den allra viktigaste av himlakropparna, och därefter kom Venus, som knöts samman med deras gudinna Ishtar, som rådde över fruktsamhet och gröda. Jupiter lade man också ganska stor vikt vid, medan Merkurius, Mars och Saturnus bildade ett slags underordnad treenighet. Babylonierna kartlade ekliptikan, solens skenbara rörelse över himlavalvet, och delade den i zodiakens tolv delar. Vid tiden kring år 2000 före Kristus finns spår av astrologi också i det väldiga kejsardömet Kina och i Egypten, även om inga dokument är bevarade. Över huvud taget svävar vi mest i mörkret när det gäller astrologins ålder. Det mesta är gissningar och meningarna är delade. Hermes Trismegistus, en mystiker och tänkare i 2000-talets Egypten, lär ha nedtecknat några visdomsord, vilka kopplar samman naturens beståndsdelar till en helhet, ungefär enligt principen ”Såsom i himlen, så ock på jorden”. En tes som flitigt repeteras av astrologer. Solen är alltings fader, sa Hermes, månen dess moder, vinden bär det i sin mage och jorden vårdar det. I Egypten deklarerade farao Echnaton på 1300-talet före Kristus att solen var den enda gudomen, och även hos sumererna var gudarna vid samma tid lika med himlakroppar.
Europa
Det var i och med de gamla grekerna som astrologin blev dokumenterad i skrift och dess logik började ta form. Pythagoras talade om sfärernas harmoni och absoluta lagbundenhet på 500-talet före Kristus, och vid samma tid stadfäste Empedokles idén om de fyra elementen, som upptogs och integrerades i astrologin. Det gamla Grekland vimlade av fantasirika modeller av kosmos, där allt ordnades till system och bands samman och bildade helheter. Astrologin fick, precis som alla andra gamla traditioner och magier, en filosofisk prägel. Man lämnade observationer och enkla antaganden, och koncentrerade sig i stället på stjärnornas logik. Man uppställde teser och gjorde stjärnstudiet till en vetenskap. Modern astrologi kan sägas ha grundats och formulerats i antikens Grekland, och sedan dess har inte mycket förändrats i den. På 100-talet efter Kristus skrev Ptolemaios Tetrabiblos, en bok i fyra delar om astrologins praxis och principer. Den räknas idag som själva fundamentet till all senare astrologi. Ptolemaios intog en strängt filosofisk och föredömligt klarsynt attityd till ämnet. Han gick grundligt igenom hela astrologin och var den som först specificerade aspekterna. I Tetrabiblos återfinns också idén om zodiaktecknens härskarplaneter, men där nämns ingenting om hussystemet. Det utvecklades senare. När kristendomen tog över i Europa sattes astrologin i träda. Höga vederbörande ansåg att idén om himlakropparnas inflytande på människoliv kunde konkurrera med läran om den ende guden. Man ogillade astrologins implikationer, som antydde makter på andra håll och av mindre etiska kvaliteter. Därför lades stjärntydandet så gott det gick i träda, ända tills medeltidens långa mörker framemot 1400-talet blev till renässansens gryning. Må så vara att trädan inte var fullständig. Vid de flesta hov odlades stjärnornas frön, kyrkan till trots – visa män och kungliga rådgivare var sällan obekanta med stjärnlogiken. Albertus Magnus hette en man verksam på 1200-talet, som propagerade för astrologin och studerade ämnet ingående. Han ville att läran skulle accepteras och förenas med kristendomen, men nådde ingen vidare framgång.
I mitten på 1500-talet deklarerade Kopernikus att det är solen och inte jorden som är det centrum runt vilket planeterna roterar. Detta var på den tiden ett närmast oerhört påstående, som innebar att jorden plötsligt detroniserades, från att vara världsalltets centrum till att bli bara en bland andra satelliter runt solen. Kyrkan rasade och censurerade med eftertryck så länge det gick, men kunskapen spred sig som ett virus.
I sin förlängning blev den heliocentriska världsbilden, med solen i centrum, också ödesdiger för astrologin – varför skulle alla dessa stjärnor och planeter röra människorna, om jorden inte var mer än en himlakropp i mängden? Ja, denna upptäckt gav även det gamla gudsbegreppet nådastöten. Alla hävdvunna perspektiv på tillvaron blev plötsligt omkullkastade. Det var bäst att tro på ingenting alls. Och från den punkten växte vetenskapen. Naturbundenhetens rationella världsbild kom att bli allenarådande.
Astrologin försköts från att ha varit en tung och magisk doktrin till att bli mest ett sällskapsnöje för dem som ville kittla fantasin och leka med skrock eller föråldrade föreställningar. Alla mystiska doktriner knuffades ut från universiteten och vetenskapens domäner till att bli vanligt folks fritidsnöjen. En exotisk karamell att suga på för dem som hade tid över och inte tog så hårt på sanningen.
Men i och med 1800-talet, när magi och mystik återigen blev på modet och kom att spridas i betydligt bredare lager än någonsin förr, fick astrologin ett uppsving.
Den astronomiska vetenskapen hade då gjort det möjligt att tämligen exakt kunna förutse och beräkna planetpositioner, och därmed givit astrologin en möjlighet att genom komplicerad matematik och exakta siffror verka väldigt vetenskaplig. Intresset för astrologi vaknade och spred sig. Det skrevs mängder av böcker i ämnet.
Fortfarande var astrologin avskuren – för gott, verkade det – från den ”tillförlitliga” vetenskapen. De som anslöt sig till astrologins världsbild var samtidigt medvetna om att den var skild från naturvetenskapernas verklighet. Astrologin blev mystik och ockultism. Någonting man trodde eller inte trodde på, men som varken kunde bevisas vara sant eller förkastas som falskt.
Så kom 1900-talet och masskulturen var ett faktum. Envar lärde sig läsa och astrologin blev betydligt förenklad för att kunna fånga allmänhetens flyktiga intresse. I den blomstrande vetenskapens tidevarv kände man inget större ansvar gentemot astrologins urgamla teknik. I vanligt folks ögon var det inte fråga om mer än stundens förströelse – att läsa sitt dagliga horoskop och bläddra i bilderböcker om hurdana Oxar och Jungfrur är.
Men den heliga vetenskapen fattade intresse för sin forna, nu nästan i grunden besegrade fiende. Man började se på astrologin med etnografens öga: Vad kan den lära oss om den forntida människans verklighetssyn? Varifrån fick hon en gång dessa idéer? Och under dessa försök att återvinna den av industrialismen förskjutna känslan för ursprunget, var det många som på nytt tog sig an de gamla föreställningarna och krävde respekt för dem. Man började bläddra i Tetrabiblos igen och hitta gammal visdom begravd i stjärnlogiken. ”Kanske ligger det något i det här, i alla fall?” resonerade man.
Nu togs det modernaste av analysverktygen till hjälp, den skarpaste av skalpeller – statistiken. Man började undersöka astrologins teser med datamaskiner och de bredaste referensgrupper, och fann då samband mellan vissa planetpositioner och människors liv. Inte de samband, menade man, som den gamla astrologin hävdade – men ändå fullt klara samband, som måste betyda att det ligger en viss verklighet bakom idén att himlen och jorden fungerar som en integrerad helhet i människors vardag.
Man talar numera om att vetenskapen har kommit in i en återvändsgränd. Det är dags att förnya perspektiven och rasera gamla fördomar. Vår världsbild har blivit oss alltför trång. Man letar efter nya naturlagar, mer komplexa och sofistikerade, kanske mer öververkliga eller irrationella.
Här har astrologin fått en betydelse som den inte har haft sedan 1500-talet, och som innebär att den kanske förtjänar att tas på allvar. I stället för att förflytta astrologin till trons domäner, börjar man undersöka vad som är riktigt i de uråldriga teserna, och vad det kan bero på. Kort sagt håller astrologin på att bli en vetenskap igen.
Det här har medfört att just i detta övergångsskede har kritiken mot dess lära intensifierats och är präktigt inflammerad, eftersom astrologin nu plötsligt kan komma att visa sig som ett hot mot naturvetenskapens dogmer.
I viss mån handlar konflikten mellan det som kallas paranormalt och det som kallas normalt om mer än enbart vad som är sant och falskt. Den handlar om två sätt att se på verkligheten: å ena sidan det mekanistiska och materialistiska, som vill att varje fenomen ska visa sig ha en klart uttydbar mekanism, en enhetlig logik, och vara strikt begränsat till orsak och verkan. Idén om att äppelträdet inte har ett dugg att göra med päronträdet bredvid, förrän deras rötter växer ihop. Å andra sidan det mystiska perspektivet, som söker efter principerna och lagarna bakom allt vad verkligheten visar upp och som strävar efter att se likheterna hos tillvarons alla sidor, i stället för att kartlägga olikheterna. Uppfattningen att allt i tillvaron är integrerat, uttryck för en helhet och en upphöjd enhet. Man kan säga att det är viljan att dela universum som står mot viljan att ena det. Därför är debatten så pass häftig och åsikterna i respektive läger så överdrivet dogmatiska. Vi har en fascinerande tidsålder framför oss. Säkert är att vi står inför en radikal förändring av begreppet verklighet. Och astrologin kan definitivt räknas som en av de bidragande till den utvecklingen.
Zodiaken
Zodiaken är den del av horoskopet som fått sin karaktär av stjärnhimlen, allt det som ligger utanför vårt lilla solsystem. Alla dessa miljoner stjärnor bildar genom sin mängd och sin väldighet astrologins verkliga bas.
Men det skulle vara alltför arbetsamt att ta hänsyn till var och en av alla dessa ljusfläckar, så i stället har man dels koncentrerat sig på det band av stjärnhimlen som solen ser ut att glida över på sin bana, den så kallade ekliptikan, dels delat upp dem i tolv stjärnbilder. Zodiaken är en symbolisk avbild av dessa tolv stjärnbilder, där varje stjärntecken ges 30° av hela cirkelns 360°.
Man börjar räkna från vårdagjämningspunkten, den 21 mars, när solen precis går in i Vädurens stjärntecken, och sedan kommer ett nytt stjärntecken ungefär den 21 i varje månad året runt. Zodiaken är alltså en tänkt cirkel långt utanför solsystemet, som bildar bakgrund för alla planeter. I astrologin markeras var varje planet befinner sig på den cirkeln, från jorden sett.
Zodiakens stjärntecken i horoskopet bildar bakgrund också på det viset, att de anger hurdan till exempel en planets kraft blir. Stjärntecknet ger planeten karaktär och särdrag. Mars är alltid aggression, men av helt olika typ i vart och ett av stjärntecknen. Hurdan aggression en person har visas alltså främst av i vilket stjärntecken Mars befinner sig vid hans födelse, vilken position Mars har i zodiaken. För att ge en hastig bild av stjärntecknens egenskaper har man här knutit var sitt nyckelord till dem. De har ingen officiell astrologisk sanktion, utan är bara ett sätt att kvickt förmedla en bild av varje zodiakteckens karaktär.
| STJÄRNTECKEN
|
NYCKELORD |
| Väduren |
aktivitet |
| Oxen |
trygghet |
| Tvillingarna |
kommunikation |
| Kräftan |
känsloliv |
| Lejonet |
vilja |
| Jungfrun |
kritik |
| Vågen |
balans |
| Skorpionen |
passion |
| Skytten |
frihet |
| Stenbocken |
ambition |
| Vattumannen |
allvar |
| Fiskarna |
sökande |
De första sex stjärntecknen kan sägas ha en mer personlig innebörd – de är introspektiva till sin karaktär. De återstående stjärntecknen är mer allmänna och extroverta. Men den uppdelningen ska inte tas bokstavligt, mest som en antydan.
Datumen nedan anger när stjärntecknet i fråga är soltecken, det vill säga när solen befinner sig i det. Det är solens placering som avgör vilket stjärntecken man sägs vara född i. Egentligen varierar det en smula mellan åren, på grund av vårt system med skottår, men skillnaden är marginell. De som är födda precis på gränsdatum kan dock behöva kontrollera sitt soltecken mer noggrant.
Solen i zodiakens stjärntecken
| SOLTECKEN |
PERIOD |
| Väduren |
21 mars – 19 april |
| Oxen |
20 april – 20 maj |
| Tvillingarna |
21 maj – 20 juni |
| Kräftan |
21 juni – 22 juli |
| Lejonet |
23 juli – 22 aug. |
| Jungfrun |
23 aug. – 22 sep. |
| Vågen |
23 sep. – 22 okt. |
| Skorpionen |
23 okt. – 21 nov. |
| Skytten |
22 nov. – 21 dec. |
| Stenbocken |
22 dec. – 19 jan. |
| Vattumannen |
20 jan. – 19 feb. |
| Fiskarna |
20 feb. – 20 mars |
Tecknens karaktärer har bestämts ur sju grundläggande astrologiska principer: de fyra elementen och de tre tillstånden. Varje stjärntecken hör till ett element och ett tillstånd. Det finns tre stjärntecken som hör till samma element, och av dessa tre hör ett till vart och ett av de tre tillstånden. Det betyder 4 x 3 = 12 olika möjligheter, det vill säga hela zodiaken. Det finns alltså inte två stjärntecken som har samma kombination.
Dessa sju principer är astrologins verkliga grundpelare. Utifrån elementen och tillstånden bestäms varje stjärnteckens karaktär.
De fyra elementen
Eld symboliserar det aktiva. Kraft, energi och företagsamhet. Det utåtriktade, ivriga och kreativa. Eldtecknen är typiska handlingstecken. Eftersom de är utåtriktade till sin karaktär, brukar de kallas positiva.
Jord symboliserar det vardagsnära och materiella. Sådant man använder sig av, och sådant som omger en. Det handlar mer om vad man har, prylar och omgivning och allt praktiskt och konkret, än om vad man gör. Jordtecknen är till sin karaktär mer inåtriktade, och kallas därför negativa.
Luft står för tänkande och idéer, språk och kommunikation. Allt som hör tänkandet till – kunskap och moral, lärdom och logik. Det kan sägas handla om hur man förhåller sig till omgivningen, hur man kommunicerar med den. Lufttecknen räknas liksom eldtecknen till de utåtriktade och positiva stjärntecknen.
Vatten symboliserar känslolivet. Alla känslor, från hat till kärlek och förtvivlan, hur man reagerar på omgivningen. Det är också fruktsamhetens element. Eftersom vatten har så mycket att göra med vad som sker inom en, räknas vattentecknen som negativa stjärntecken.
Osv…
Delar av Text lånad.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
